I helgen grillade vi för första gången den här säsongen. Ovanligt sent för att vara vi, det tog tid att ta sig ur vinterns dvala i år, blir svårare för varje år känner jag. Annars brukar vår grillsäsong börja i januari, direkt efter nyår. Det är så stämningsfullt att då se elden som tänder upp januarimörkret. Finns det snö så brukar vi skotta en gång fram till grillen, hur mysigt som helst.

Vi har fått kommentarer om att "man kan väl inte grilla ute mitt i vintern, det är ju så kallt att vara ute då". Jomenvisst, det är ju inte meningen att man ska duka upp ett bord och sitta ute och äta, det är ju bara grillen som gör sitt och det spelar väl ingen roll var den står? Vi har väl alla grillat korv ute på vintern, eller?

Det blev entrecote med tillbehör. Köttet var väl inte det bästa vi ätit tyvärr, ett riktigt bottennapp faktiskt. Skulden låg hos en stressad kvinna som trängdes med alla andra i byn på vårt stor-ICA en lönefredag- inget jag rekommenderar någon, att man aldrig lär sig....




Tillbehören var det dock inget fel på.
Hemmagjorda potatisklyftor med olja, salt, vitlökskrydda och rosmarin, samt paprika, tomater och champinjoner i väntan på att få komma in i ugnen och bli lite rostade.



De ugnsrostade grönsakerna på en bädd av ruccola..



Det färdiga resultatet med köpt bearnaise och tsatsiki, kunde inte välja vilken sås jag skulle ha så det blev en klick av båda, hade varken ork eller lust att göra något eget. På fredagskvällar vill jag att det ska vara enkelt.




Får se vad vi lägger på grillen nästa gång.

Annica

Maj måste vara den underbaraste månaden på året. Nu sätter naturen fart med knoppning, lövsprickning och blomning och som vanligt hänger jag inte alls med. I år hann jag i alla fall att fota ett träd och några buskar under den korta tid som blommorna fanns där. De rosa blommorna har redan börjat se ledsna ut och ramla av så det var verkligen hög tid att föreviga dem med ett foto.

Det känns på något sätt så onödigt när blommorna bara finns där under någon vecka eller två om man har tur. Men visst blir man glad över alla färgglada träd och buskar som doftar så gott, det är inte för inte som det kallas för hänryckningens tid. Och inte är det konstigt att vi svenskar är så vemodiga, våren och sommaren är verkligen en vemodig tid då den knappt hunnit börja förrän man känner sig ledsen för att den snart är över. Det finns de som börjar deppa redan efter midsommar då man veta att dagarna blir kortare igen och mörkret sakteliga kommer tillbaka.

Extra vemodigt känns det i år när dottern tog studenten för precis ett år sedan. Men om ett år är det dags för sonen så vi har något att se fram emot då också.

I maj och juni kan man njuta av ljusa kvällar och nätter och allt känns enkelt. Det här ljuset är nog det bästa av allt, man blir piggare och gladare och orkar med mer. Framför allt om man är som jag, som brukar knoppa in i soffan ganska tidigt på kvällen, jag har nu svårt att gå och lägga mig istället och det känns ju mycket roligare. Alla färger är så intensiva nu, ett speciellt ljus som inte finns resten av sommaren. Allt känns så fräscht och fint och det är extra inspirerande att fotografera.

Nu har det hänt lite mer i trädgården:







Vårliga hälsningar

Annica

Ja, nu var det snart en vecka sedan vår nya lilla kronprinsessa döptes. En sådan historisk händelse kan man ju inte låta bli att titta på. Dock jobbade jag på dagen så jag fick se reprisen på kvällen, fördelen med det är att man bara behöver se det viktigaste. Nu vet man ju inte om man får vara med och se när Estelle ska ha dop för sin förstfödda. Med tanke på att det tar en sådan tid innan kungligheter kommer till skott med att gifta sig och skaffa barn så får man väl räkna med att det sker om sisådär 30-35 år. Vill inte ens tänka på hur gammal jag är då, om jag ens finns.

Victoria och Daniel var ju bara så fina och stolta. Jag tyckte mycket om Victorias klänning, så fin i sin enkelhet och färgen var bedårande. Och lillsessan själv uppförde sig exemplariskt, tittade runt på allt och alla med stora ögon, rapade när hon blev överlämnad till prästen, och när allt var över började de små blå (eller är de bruna?....någon som vet?) trilla på halv stång, så söt.

Själv var jag inte lika söt när jag döptes och det berodde inte på att jag var en väldigt ful bebis eller så. Jag döptes först när jag var 14 år, i samband med att jag skulle konfirmeras. Det fanns nog ingen speciell anledning till att jag inte blev döpt när jag var liten, det blev helt enkelt inte av när det var dags och inte senare heller. Så till slut fick jag själv bestämma att jag ville bli döpt eftersom man måste vara det för att kunna bli konfirmerad. (Det är ju sitt dop man ska konfirera).

Det var min gulliga konfirmationspräst (som jag berättat om tidigare) som döpte mig och nej, han bar mig inte som några vänner skämtsamt undrade efteråt. Jag fick förklara att anledningen till att man blir buren till dopet när man är en liten bebis är för att man inte kan gå själv, vilket jag tyckte var logiskt redan då. Nej, jag hade inte en lång klänning som jag snavade på utan en vanlig konfirmationsklänning, dopklänningen symboliserar att man kommer att växa i sin tro.

Sedan har vi det här med själva dopet och vad det står för. Tänk att det är många som fortfarande tror att man "får sitt namn" när man döps. Det trodde man redan när jag var liten, så när jag sa att jag inte var döpt så fick jag höra att " då heter du inte något och vi kan kalla dig vilket namn vi vill"...hahhaha.... Att vi då hade religionskunskap och pratade just om dopets betydelse gick tydligen inte in hos vissa. Men även idag när man pratar om det så hör jag folk säga att man får sitt namn i och med dopet, man kunde till och med läsa om det i tidningarna förra veckan. Jag trodde att en journalist borde veta bättre.

Om man lyssnar riktigt noga under ett dop (jag lyssnade särskilt noga vid Estelles) så hör man prästen säga "vilket namn har NI gett ert barn". Anledningen till det är ju att prästen ska veta vem han ska döpa, han ska tala om det för hela församlingen som är vittnen till att barnet blir döpt. Alla ska få höra namnet på den lilla/lille så att det inte är någon tvekan om att det är rätt barn som blir döpt just där och då. Man kan jämföra det med ett par som gifter sig. Där får man ju också rabbla upp alla namn på den man vill säga ja till, bara för att det ska bli rätt och riktigt, inga tveksamheter om vem som vill ha vem, och det ska hela församlingen lyssna till.

Så det här med att man kan ha namngivning som ett alternativ till dopet tycker jag känns väldigt ologiskt. Eftersom dopet inte innebär att man får ett namn så kan ju inte namngivningen vara ett alternativ till dop, eller hur? Däremot skulle man kunna kalla det en välkomstceremoni, att man välkomnar barnet in i familjen, släkten, vänskapen eller vad man nu vill. Då blir det mer logiskt eftersom man genom dopet välkomnar barnet in i kyrkan och den kristna tron. I t ex England kallas dopet christening, där blir det så tydligt vad det innebär.

Nåja, hur som helst var det en händelse att fira och det gjorde jag med denna bakelse.



God var den och slank ner utan problem kan jag meddela.

Annica

Igår provade jag en rätt vi aldrig ätit tidigare. Blev inspirerad när jag hittade receptet i Magdalena Graafs blogg: magdalenagraaf.se

Det är en blogg jag gillar att läsa, tycker att Magdalena verkar vara en gullig tjej, så positiv och inspirerande. Jag "upptäckte" henne för några år sedan då jag läste hennes bok "Det ska bli ett sant nöje att döda dig" som var väldigt gripande. Det hon gått igenom skulle kunna knäcka vem som helst men hon var stark och envis och visade att man aldrig ska ge upp hur jäkligt livet än kan vara. Jag kände igen mig i miljön hon beskrev i boken då vi är uppväxta på samma plats. Vi har något annat gemensamt också, hennes styvpappa var min konfirmationspräst! Så ibland är världen liten minsann.



Middagen jag gjorde var fylld fläskfilé och det var verkligen jättegott. Det tyckte även mannen och sonen så de rensade verkligen faten, och då ska ni veta att jag gjorde två fläskfiléer, tyckte att en var för lite för tre personer så det var bättre att göra lite för mycket.

Jag putsade filéerna och gjorde en skåra i mitten för fyllningen. Stekte dem sedan någon minut i en stekpanna för att de skulle få lite stekyta.

Hackade sedan ett paket fetaost, två stycker chorizokorvar och en halv burk soltorkade tomater som jag fyllde filéerna med. Toppade med färsk timjan, la dem i ett foliepaket och sedan in i ugnen på 200 gr i cirka 20 min.



Till detta serverades klyftpotatis, en sallad med blandad grönsallad, gurka, tomater, pinjenötter och jag ringlade över olivolja med citronsmak. En färdigköpt favoritsås och ett Ripassovin blev pricken över i.



Det som blev över av den hackade chorizon och de soltorkade tomaterna använde jag i morse i en smarrig omelett, inte fel det heller.

Smaklig måltid
Annica

Jäklar vad det regnade i går kväll! Det behövs nu för att allt som växer ska ta fart. Om det är något som växer så är det vår gräsmatta, den behöver få sig en klippning till helgen. Jag tog en titt i vår trädgård för att se vad som är på gång, för att få ett hopp om att våren faktiskt är på väg, det är ju bara värmen som saknas nu.

Vitsippor i skogsbacken



En och annan maskros har tittat fram....



Bladen är som vackrast nu när de så skira och inte har slagit ut helt



Årets vinbärsskörd ser lovande ut



Det börjar bli dags att handla lite blommor och sätta i krukor för det här ser allt bra trist ut



Här är en stackare som kämpat sig igenom vintern, den ser lite ledsen ut tycker jag. Undrar hur välkommen man känner sig när man ser denna



Ha en fin helg!

Annica

En del av resan är att äta gott och det fick vi verkligen prova på i Barcelona. Jag tycker det är trevligt med tapas, man beställer in lite av varje och blir man inte mätt är det bara att beställa in lite mer. Man ska dock undvika typiska turistställen på t ex La Rambla, Barcelonas paradgata som jag för övrigt tyckte var en riktig turistfälla med en massa krimskrams och enklare matställen. Visst är det en känsla i sig att sitta där på en uteservering på kvällen och titta på folk medan man får sig något att äta och dricka men då är det inte matupplevelsen man är ute efter. Mannen tog en öl och jag drack sangria och till det fick vi lite tapas i form av pata negra, lite väl tjockt skurna och inte alls så mycket som bilden på menyn visade, några kronärtskockshjärtan direkt från burken, och lite bröd som vi lika gärna kunnat vara utan.

Upplevelsen var istället att titta på folk. Vi roade oss med att gissa nationaliteter på de som gick förbi. Det var bara runt 15-16 grader denna kväll och människorna klädde sig minst sagt olika. Vi såg allt från dunjackor till shorts och linne. Av erfarenhet brukar de mest lättklädda vara svenskor eller britter och mycket riktigt, ett gäng tjejer i 20-årsåldern kom gående barnbenta med minimala shorts och sandaler och satte sig några bord från oss, de var svenskor och frös så att läpparna var blå! Själv satt jag och småfrös lite i min skinnjacka, trots att restaurangen vi satt vid hade värmelampor. Är det för att man börjar bli kärring som man bryr sig mer om vilken temperatur det är istället för hur man ser ut?

Drycken var i alla fall god, maten gjorde sig tyvärr ej på bild....!



La Rambla by night





Då åt vi en mycket godare pata negra en eftermiddag då vi kände att vi behövde lite "mellis" efter flera timmars promenerande. Perfekt skivad och mycket god, nam nam. Ölen var det inte heller något fel på.



Pata negra kommer förresten från en en iberisk svart gris som är uppfödd på ekollon. Tänk att leva på ekollon, hur stora mängder behöver den stackars grisen äta för att bli mätt?

En annan typisk spansk rätt är ju paella, en slags risotto oftast med skaldjur och annat gott i:.



Paellan åt vi på en restaurang nere vid Marina port Vell



En kväll tog mannen med mig till en restaurang som ligger vid Port Olimpic, ett ställe man kanske inte hittar om man som turist bara rör sig i de centrala delarna av staden. Detta är ett område som ligger lite mer österut, med Barcelonas stränder runtomkring. Här finns många trevliga restauranger dit spanjorerna själv gärna går och maten var toppen.

Restaurangen vi åt på och som jag rekommenderar:





Lite bröd och oliver:



Förrätt som vi delade på:
Chevreost med balsamvinäger, pinjenötter och en fräsch sallad.



Huvudrätt:
En perfekt tournedos med champinjonsås. Glömde tyvärr dokumentera det goda röda vinet.



Någon efterrätt orkade vi oss inte på efter detta, någon som är förvånad?


Det var två trevliga dagar vi fick i Barcelona, en stad som nu ligger på min topp 10-lista av favoritstäder som jag absolut vill resa tillbaka till!

Annica