Ja, nu var det snart en vecka sedan vår nya lilla kronprinsessa döptes. En sådan historisk händelse kan man ju inte låta bli att titta på. Dock jobbade jag på dagen så jag fick se reprisen på kvällen, fördelen med det är att man bara behöver se det viktigaste. Nu vet man ju inte om man får vara med och se när Estelle ska ha dop för sin förstfödda. Med tanke på att det tar en sådan tid innan kungligheter kommer till skott med att gifta sig och skaffa barn så får man väl räkna med att det sker om sisådär 30-35 år. Vill inte ens tänka på hur gammal jag är då, om jag ens finns.

Victoria och Daniel var ju bara så fina och stolta. Jag tyckte mycket om Victorias klänning, så fin i sin enkelhet och färgen var bedårande. Och lillsessan själv uppförde sig exemplariskt, tittade runt på allt och alla med stora ögon, rapade när hon blev överlämnad till prästen, och när allt var över började de små blå (eller är de bruna?....någon som vet?) trilla på halv stång, så söt.

Själv var jag inte lika söt när jag döptes och det berodde inte på att jag var en väldigt ful bebis eller så. Jag döptes först när jag var 14 år, i samband med att jag skulle konfirmeras. Det fanns nog ingen speciell anledning till att jag inte blev döpt när jag var liten, det blev helt enkelt inte av när det var dags och inte senare heller. Så till slut fick jag själv bestämma att jag ville bli döpt eftersom man måste vara det för att kunna bli konfirmerad. (Det är ju sitt dop man ska konfirera).

Det var min gulliga konfirmationspräst (som jag berättat om tidigare) som döpte mig och nej, han bar mig inte som några vänner skämtsamt undrade efteråt. Jag fick förklara att anledningen till att man blir buren till dopet när man är en liten bebis är för att man inte kan gå själv, vilket jag tyckte var logiskt redan då. Nej, jag hade inte en lång klänning som jag snavade på utan en vanlig konfirmationsklänning, dopklänningen symboliserar att man kommer att växa i sin tro.

Sedan har vi det här med själva dopet och vad det står för. Tänk att det är många som fortfarande tror att man "får sitt namn" när man döps. Det trodde man redan när jag var liten, så när jag sa att jag inte var döpt så fick jag höra att " då heter du inte något och vi kan kalla dig vilket namn vi vill"...hahhaha.... Att vi då hade religionskunskap och pratade just om dopets betydelse gick tydligen inte in hos vissa. Men även idag när man pratar om det så hör jag folk säga att man får sitt namn i och med dopet, man kunde till och med läsa om det i tidningarna förra veckan. Jag trodde att en journalist borde veta bättre.

Om man lyssnar riktigt noga under ett dop (jag lyssnade särskilt noga vid Estelles) så hör man prästen säga "vilket namn har NI gett ert barn". Anledningen till det är ju att prästen ska veta vem han ska döpa, han ska tala om det för hela församlingen som är vittnen till att barnet blir döpt. Alla ska få höra namnet på den lilla/lille så att det inte är någon tvekan om att det är rätt barn som blir döpt just där och då. Man kan jämföra det med ett par som gifter sig. Där får man ju också rabbla upp alla namn på den man vill säga ja till, bara för att det ska bli rätt och riktigt, inga tveksamheter om vem som vill ha vem, och det ska hela församlingen lyssna till.

Så det här med att man kan ha namngivning som ett alternativ till dopet tycker jag känns väldigt ologiskt. Eftersom dopet inte innebär att man får ett namn så kan ju inte namngivningen vara ett alternativ till dop, eller hur? Däremot skulle man kunna kalla det en välkomstceremoni, att man välkomnar barnet in i familjen, släkten, vänskapen eller vad man nu vill. Då blir det mer logiskt eftersom man genom dopet välkomnar barnet in i kyrkan och den kristna tron. I t ex England kallas dopet christening, där blir det så tydligt vad det innebär.

Nåja, hur som helst var det en händelse att fira och det gjorde jag med denna bakelse.



God var den och slank ner utan problem kan jag meddela.

Annica