Från Niagarafallen åkte vi vidare mot Toronto som var ett av mina önskemål denna semester. Jag hade aldrig varit i Canada tidigare och ville se en canadensisk storstad när vi ändå åkt över gränsen, så Toronto blev det. Kunde aldrig gissa att det skulle vara så varmt där. När vi kom dit vid lunchtid var det 34 grader och luften stod nästan stilla. Värme och storstad är väl inte min favoritkombination men det var bara att gilla läget, inget man kunde göra något åt.

 

Vi skulle bo på Hilton, ett pålitligt hotell där man vet vad man får, som låg mitt inne i city. ( Men det är inte alltid pålitligt. De sämsta sängar jag någonsin sovit i var nog på Hilton i Paris, men det var nog 10 år sedan så man får väl hoppas att de har bytt ut dem sedan dess !) Som alltid var jag faschinerad över min mans lokalsinne. Det spelar ingen roll om han varit på en plats eller inte, han har en enorm förmåga att hitta var han än kommer, vare sig det är med bil eller till fots. Nog för att jag har ett hyfsat lokalsinne (som den gången jag körde fel i London men ändå lyckades ta mig tillbaka till rätt ställe, med vänstertrafik och allt) men det är inget vad min man har!

 

Väl framme checkade vi in och fick rum på 16:e våningen, med denna utsikt:

 

 

Vi hade med andra ord utsikt över CN Tower som är världens näst högsta byggnad med sina 553 meter. Mäktigt. Det måste vi bara uppleva! Vi bestämde snabbt att det skulle bli en av aktiviteterna nästa dag, kanske lika bra att börja med det på morgonen innan köerna blev för långa.

 

Men denna eftermiddag ville vi ut och titta på stan, som påminner lite om New York med alla skyskrapor men den känns mer modern. Varmt var det som sagt, så det blev många vätskepauser.

 

 

 

 

Spårvagnar finns det också:

 

 

Taxibilarna har annan färg än i New York:

 

 

På kvällen hade min man en överraskning till övriga familjen, något som jag redan kände till. Vi var väl lite oense om hur vi skulle lägga fram det för våra ungdomar. Jag hade velat att det skulle vara en överraskning tills vi var på plats medan min man som alltid ville berätta allt på en gång. Så när vi satt på ett ställe och åt lunch så berättade vi att vi hade en överraskning inför kvällen och då kunde ingen av oss hålla oss. "Vi ska på konsert - med Coldplay" sa vi i kör och stämningen runt bordet höjdes rejält :) Det hade inte varit lika roligt om de på stan hade sett en skylt om att Coldplay var där, som t ex denna:

 

 

Konserten var mycket bra med en fantastisk show. Även förbandet Marina and the Diamonds var bra. Så bra att mannen i familjen spelade några av låtarna så mycket under resten av resan så att risken för att tröttna på dem var överhängande.

 

Efter att ha sovit gott i Hiltons sköna sängar, vaknade vi nästa morgon utvilade och laddade för dagens aktiviteter. Först ut var som sagt CN Tower men först skulle vi ta oss lite frukost. Jag har lite svårt för att gå ner i en hotellrestaurang och trängas med andra för att få äta lite frukost till ett hutlöst pris (varför är frukosten oftast dyrare än en middag?) när man vill iväg så snart som möjligt. Vi bestämde oss för att ge oss ut på stan och se vad vi kunde hitta. Av en slump tittade jag ner i en tunnelbanenedgång! och såg ett ställe med bord och stolar som såg trevligt ut, kunde ju vara värt att prova. Det visade sig vara ett toppenställe för frukost, på väg till jobbet eller om man som vi bodde på ett hotell där man får betala extra för frukost (som är vanligast i USA och Canada).

 

 

Så på väg till jobbet kan man alltså kila in här och plocka ihop en underbar frukost från en enorm buffé (där fanns verkligen ALLT!). Priser för oss fyra tillsammans var som att betala för en person på hotellet, med andra ord väldigt prisvärt. Lugnt och skönt var det också. När får vi detta i Stockholms tunnelbana???

 

Med våra magar laddade med bacon, äggröra, frukt och bär och allt vad det var, fortsatte vi att promenera till CN Tower. Vår idé om att vara tidigt ute visade sig vara ett bra beslut. Vi var där vid 09:30 och det var inga köer alls! Man kunde välja på att åka hela vägen upp eller till utsiktsplatsen en bit ner (den runda ringen som syns på tornet). Vi tyckte nog det räckte med att åka till utsiktsplatsen och när vi väl stod i hissen upp insåg vi att det nog var ett bra beslut för först då började man fundera på vad man gett sig in på. Vissa delar av hissgolvet var av glas så att man såg rakt ner till marken, av någon anledning var det inte många som ville stå där. Och fort gick det, som att åka uppskjutet kanske, i alla fall nästan. Väl uppe kände vi hur tornet svajade lite i sidled, hu.

 

Utsikten var det inget fel på. Först när man tittade NER på alla skyskrapor insåg man hur HÖGT upp vi egenligen var.

 

 

 

Plötsligt får jag syn på vårt hotell bland alla skrapor!  Det är den LILLA byggnaden till vänster om den högsta byggnaden i mitten av bilden. Och jag som tyckte det kändes högt när man tittade ner från vårt hotellrum....:

 

 

Det fanns också ett glasgolv där man kunde titta ner till marken, då såg det ut så här. Sonen var den enda i familjen som vågade stå på det. Själv tog jag kortet genom att stå på "fast mark" (hrm?) och hänga mig fram över detta:

 

 

När vi fått nog av att se på utsikten åkte vi ner igen och såg den långa kön som ringlade sig till insläppet. Bra beslut att vara där tidigt :) Sedan tog vi en promenad till Hockey Hall of Fame som är ett hockeymuseum. När man är i Canada ska man ju uppleva hockey på något sätt i alla fall. Vi svenskar har ju några hockeylegender att vara stolta över så något intressant borde man ju få se. Vi hittade ett och annat:

 

 

 

 

Men någon "Foppa" hittade vi inte hur vi än letade. Funderade nästan på att begära tillbaka inträdet pga det!

 

Lite nostalgi från barndomen:

 

 

Sedan blev vi sugna på lunch och kom på idén att besöka Chinatown och passa på att äta något där. Då det låg en bit bort så tog vi en taxi, som inte kostade många kronor, som framkörningsavgiften i Stockholm ungefär.

 

Vi åt på en kineskrog som jag glömde att få med på bild. Maten var god men det var alldeles för mycket! En portion hade räckt till oss alla fyra! Känns jobbigt att lämna så mycket mat men vad ska man göra? Det finns ju en gräns på hur mycket man kan trycka i sig.

 

 

 

 

Från Chinatown tog vi en promenad tillbaka till hotellet. Vilade oss lite innan vi skulle ut på kvällen och äta på en restaurang som min man rekommenderat då han ätit där tidigare. Det blev av någon anledning inga foton därifrån heller. Restaurangen heter Ki, är japansk och där finns det mycket gott att äta :) Här kan ni gå in och titta : http://www.kijapanese.com/

 

Sista natten, någon gång runt 04:00-tiden, vaknade vi av att brandlarmet gick! Fick instruktioner i högtalarna om att vi skulle vänta på vidare information men man hörde hur folk sprang i trappan brevid. Vet inte om vi var ovanligt coola,trötta eller tröga, men vi bestämde oss för att vänta ett tag tills vi fick nya besked. Vi såg att tre brandbilar kom farande men man varken såg eller kände någon brandrök. Till slut avblåstes allt, troligtvis var det kocken som bränt baconet för hårt inför frukosten eller något ;) Fick dock lite flashback från filmen "Skyskrapan brinner"....!

 

Nästa dag väntade en lång resa tillbaka till New York, en resa vi gjort på två dagar skulle nu göras på en dag så det blev många timmar i bilen. Vid Niagarafallen skulle vi in i USA igen och vi hamnade förstås i en kö som tog längre tid än de andra. Vi trodde först att det var en nitisk gränsvakt som skulle gå igenom både oss och väskor, men när vi kom fram visade det sig att det var en ovanligt snacksalig en. När hon hörde om vårt nästa resmål så fick vi höra berättelser om när hon varit där för några år sedan och hon hade ingen brådska alls. Trodde aldrig att vi skulle få köra vidare.

 

Till lunch blev det en burgare på någon av USA:s alla restauranger. Efter ett tag därefter blev vi sugna på något att dricka och kanske någon glass, så vi stannade till vid en by, eller om man ska kalla det en håla, utmed vägen. Mannen och sonen gick in i byns enda matvaruaffär men kom snabbt ut igen med ett skrämt uttryck. "Nu kör vi härifrån fort" - sa de. Jag undrade vad som hänt? Hade de rånat affären?? När chocken lagt sig fick jag och dottern veta att när de kommit in i affären var det som att komma in i en helt annan värld. Affären var full med "hillbillys" som tittade konstigt på dem samt ett gäng svartklädda damer med vita stenansikten, såg ut att komma från någon underlig sekt, de såg allt annat än lyckliga ut. De var så skrämmande så att männen i familjen valde att åka vidare. Jag nästan ångrade att jag inte följde med, så att jag fick uppleva detta och kanske ta ett eller annat foto :) Vid närmre eftertanke var det nog lika bra. Tror inte att dessa människor blir så glada av att fotograferas och jag skulle kanske blivit kidnappad in i sekten, vem vet?

 

På kvällen var vi framme vid hotellet där vi skulle tillbringa nästa natt. Ett hotell vid flygplatsen Newark, vi skulle tidigt nästa dag flyga vidare söderut. Mer om det senare.